Att bli förälder till en treåring verkar inte vara det lättaste. Föräldrar som har större barn/tonåringar påpekar ofta "små barn små beskymmer", jag börjar ana en sanning bakom orden.
Glad i hågen tänkte jag att det är ju smart, praktisk och enkelt att storhandla med barnen direkt efter hämtningen.
Efter 10min hade jag en skrikade och gråtande 3åring som var arg för allt.
Jag har aldrig vari med om liknande, jo jag har ju sett hur andras ungar skriker, kastar sig på golvet, och att det flyger saker omkring dem, men mina barn skulle aldig bli så där. Vad hände!?!
Hon liksom hittade på saker att bli arg över. Hon skrek att jag inte fick köpa mjölk? Jag menar, mjölk är en sådan sak som vi alltid handlar och hon skulle bara försöka besämma vad vi skulle handla eller inte!?! Allt var fel och inget jag erbjöd lugnade henne.
Jag är en sådan där förälder som går vidare med en skrikande unge i vagnen, jag skiter fullständigt vad andra tycker. Okej , jag hade flera repliker laddade om någon skulle våga opponera sig, men jag fick mest lenden och medlidande blickar.
Det märkliga och förundrande är hur raseri/känsloutbrotten kommer som en blixt och försvinner lika snabbt. Två gånger fick jag ta tag i henne fysiskt för det liksom exploderar. Hon vet inte riktigt själv hur hon ska handskas med allt, det låter allvarligt och dramatiskt. Ja, det är dramatiskt men inget allvarligt/farligt, utan som det ska vara.
Innan vi lämnade affärden kom vi överens om att hon ska inte följa med och handla, hon blir bara arg och vi blir ovänner.
Jag mötte några andra föräldrar till 3åringar, dom var lika förvånade som jag. Var tog min lilla tjejvägen? Hon som lyssnar, samtalar, tänker efter och är varsam med sina saker. Hon finns där och det är min uppgift som förälder att plocka, locka och visa hur bra hon är, fast hon har 1miljon känslostormar varje dag.
Glad i hågen tänkte jag att det är ju smart, praktisk och enkelt att storhandla med barnen direkt efter hämtningen.
Efter 10min hade jag en skrikade och gråtande 3åring som var arg för allt.
Jag har aldrig vari med om liknande, jo jag har ju sett hur andras ungar skriker, kastar sig på golvet, och att det flyger saker omkring dem, men mina barn skulle aldig bli så där. Vad hände!?!
Hon liksom hittade på saker att bli arg över. Hon skrek att jag inte fick köpa mjölk? Jag menar, mjölk är en sådan sak som vi alltid handlar och hon skulle bara försöka besämma vad vi skulle handla eller inte!?! Allt var fel och inget jag erbjöd lugnade henne.
Jag är en sådan där förälder som går vidare med en skrikande unge i vagnen, jag skiter fullständigt vad andra tycker. Okej , jag hade flera repliker laddade om någon skulle våga opponera sig, men jag fick mest lenden och medlidande blickar.
Det märkliga och förundrande är hur raseri/känsloutbrotten kommer som en blixt och försvinner lika snabbt. Två gånger fick jag ta tag i henne fysiskt för det liksom exploderar. Hon vet inte riktigt själv hur hon ska handskas med allt, det låter allvarligt och dramatiskt. Ja, det är dramatiskt men inget allvarligt/farligt, utan som det ska vara.
Innan vi lämnade affärden kom vi överens om att hon ska inte följa med och handla, hon blir bara arg och vi blir ovänner.
Jag mötte några andra föräldrar till 3åringar, dom var lika förvånade som jag. Var tog min lilla tjejvägen? Hon som lyssnar, samtalar, tänker efter och är varsam med sina saker. Hon finns där och det är min uppgift som förälder att plocka, locka och visa hur bra hon är, fast hon har 1miljon känslostormar varje dag.
Äntligen, äntligen, äntligen, kastade jag mig upp på motionscykeln. Det började nog redan igår när vi gick på en lång promenad det sporrade mig.
Idag var jag så sugen på att få en motionskick så jag var tvungen att cykla en stund. Jag smög iväg och satte på musik, fast efter 3min var hela familjen i ett och samma rum. Jag har insett att vi skulle nog klara oss med ett rum och kök, jag har slutat låsa toaletten för länge sedan, det är alltid någon som ska komma in. Det är inte för inte det är jag som vill ha hus med MINST två plan. Fast det kommer väll inte spela någon roll hur många plan det finns, dom hittar mig nog alltid.
Det kommer en dag då jag saknar att någon bankar på toadörren och skriker efter mig.
Kram V
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar