Från en fyraårig till alla föräldrar.

Det började så smått för någon månad tillbaka. Allt var orättvist enligt lillasyster. Hon skulle ha allt som storasyster, göra som hon, vara som hon och tänka som hon. Det finns en problematik för syskonen Andersson är varandras motsatser. En snabb den andre långsam, en gillar lakrits den andre surt osv. Detta blir ett problem att vilja göra något mot sin vilja för att man anser att det är orättvist. Det skapas frustration och irritation över att jämföra sig mes någon annan heltiden.

Vi har försökt pränta in lillasyster med att det inte är orättvist utan olika. En efm tog jag tag i lillasyster och sa till på skarpen: tänk efter nu, det är inte orättvist det är olika? Hon brast i gråt och ropade ut: jag tycker inte om olika!
Dessa dagliga och timmars konflikter om att det var orättvist fortsatte. Lillasyster grät och bråkas. Hon kastar saker och frågar om jag vill att hon ska flytta ut i skogen? När jag säger att jag kommer sakna henne då och gråta tycker hon att då kan jag minsann flytta själv ut i skogen. När hon tänker efter så vill hon nog att vi alla ska flytta till skogen och då kan vi lika gärna bo kvar.
I förrgår fick jag skicka hem grann barnet för båda höll på att klösa ögonen ur varandra. I hallen på övervåningen sitter jag och har bokstavligen kasta in dem i varsitt rum. Jag vaktar för att hålla dem i sär. Det skriks, gråter och hotas om att jag ska flytta, ( hoppas det inte håller i sig när de ska välja hem åt mig på äldre dagar, en koja i skogen kanske inte e så dumt då?). Vi avslutar till slut fred och jag tror mitt budskap går fram, kommunikation lyssna på vad den andre säger.
Igår börjar lillasyster mucka gräl och jag omfamnar henne. Kära barn hur är det? Jag hör att du säger att storasyster är ful, jag tycker inte om det. hur mår du? Hon stor gråter och omfamnar mig: Åååå mamma!!!! Det är min hjärna som säger det jag vill inte säga det men det bara händer! Min hjärna mamma!!! Hon gråter och omfamnar sin syster som stryker henne på håret.
Idag hade jag och lillasyster flera timmar för oss själva. Hon njöt och min plan var att hon behövde få slippa orättvisa och höra mitt tjat. När vi hämtade storasyster började hon med att jämföra och bli irriterad. Jag tittade på henne och frågade uppmanande: är det där din hjärna? Kan du hälsa din hjärna att jag tycker inte om att hon säger att allt måste vara rättvist.
De stora tårarna kommer och lillasyster utbrister: men åååå jag vill inte vara fyra år mer, jag orkar inte det!

Så till er alla föräldrar som har en fyraårig: det är inte lätt att vara fyra år när hjärnan bestämmer att allt är orättvist fast vuxna säger att det är olika, så det så!

Puss och Hej!