Som sagt Livet blir inte som man har tänkt sig. Magsjuk i London och vab när man kommer hem för att torka spya och vaka en natt till. Men så är livet just nu, plötsligt kommer jag inte kunna vabba och vara hemma med dem jag älska för de har blivit stora.
Skolan har nästan tagit kål på mig. Omtenta, ny tenta och börja med B-uppsatts blev för mycket. I en veckas tid pluggade jag från 19.00-24.00 sov sex timmar upp och iväg med barn och jobba, hämta laga mat, städa och börja plugg när kärleken kom hem. Nu är alla tentor är nu inlämnade och blir det omtentera igen på omtentan kommer jag tappa lusten totalt!
Tjejerna bråkar väldigt mycket. Lillasyster tycker allt är orättvist . Igår ropade hon flera gånger på mig när hon skulle sova, jag gick dit. Efter ett tag gick jag inte dit då hör jag henne:
Mamma! Man måste lyssna på barn! Man får inte strunta i barnen! Mamma kom nu du ska lyssna på mig... Det var svårt att inte gå dit, hennes argument funkade.
Hon hade en tanke om att jag skulle kunna känna i hennes händer hur ont det gjorde då hon klappade hårt. Hon arbetar med sin mentalisering att kunna föreställa sig vad andra känner.
Storasyster har haft en tung period på några korta dagar. Funderar på att ta med henne till jobbet i morgon. Hon blir lätt arg och slåss hon förstår inte varför hon själv handlar eller reagerar på det viset. Idag fick barnen veta att en god vän ska ha barn. När vi kommer hem säger storasyster. Det måste vara jobbigt att ha ett barn i magen. Varför tror du det? Frågar jag . Nja, det känns bara så.
Snön är kvar och jag hoppas den stannar! Ska bli så skönt med ledigt från jobb, skolan är igång men det känns ok.
