Tro inte att jag är tillbaka, nej jag är hemma med Lillan och vabbar. Inget allvarligt det är jag som tycker det är skönt att vara hemma.
Det har varit tufft på jobbet och jag ställde mig upp och sa: Nu får det vara nog!
Det är alltid jobbigt att ställa sig upp ensamen och säga vad man tycker. Det läskiga är nog tiden då du inte riktigt vet om eller hur du kommer landa.
Jag landade bra och är stolt över att jag hade modet, för det blev så bra.
Idag när Lillan insåg att hon inte skulle få stanna kvar på förskolan utbröt en mindre vulkan av ilska, sorg och besvikelse. Med mötande småleende föräldrar som nickar och njuter av att det inte är deras unge som har fått ett utbrott tänker jag: hon trivs hon vill vara där om dagarna, bra tecken.
Förutom att löven har trillat ner och 3 av mina vänner har hittat nya bostäder, 6000kr mer i månaden, nya arbetskamrater, cyklat 64mil, så rullar livet på. Det har funnits dagar då barnen har legat ute på facebook och blocket som bortskänkes men jag tycker det funkar att få ihop livet.
Det mesta handlar nog om att hur högt jag lägger ribban. Vad är viktigast för mig? Jag är inte den som stressar upp, rycker mer på axlarna och säger att det ordnar sig. Jag kan leva i kaos, med saker över allt. Tvätthög som växer. Jag låter disken stå framme efter middagen och kastar mig i soffan och kollar på bompa med tjejerna. Diska kan jag göra efter dom har somnat. När klockan närmar sig kl. 22.30 skiter jag i allt som jag inte har hunnit, jag behöver sova.Oansvarig, slarvig för vissa. För mig en livstil, just nu är tiden jag får med mina barn viktigast.
Men det är väldigt sällan man har samma behov i en relation. Inte i min i alla fall. Jag lever med den mest kärlekfulla, omtänksamma pedanten. Vi går halva vägen var. Jag vet att det är viktigt för min kärlek med ordning. Jag höjer min ribba och han sänker sin.
Storasyster har funnit sig tillrätta på sin nya avdelning. Det tog ett tag och naturligtvis var jag tvungen att ta ett samtal med pedagogerna. En bok mindre i handen, konkreta förslag och lätta steg lämnade jag samtalet. Det är inte för inte som jag är anställd på Stockholms bästa förskola.Lillan babblar och vinkar till alla. Idag när vi åt lunch så var jag tacksam över att hon är mitt andra barn. Hon ropar, pratar, härmar alla och ger sig inte en tum Skriker och visar vad hon tycker om någon ignorerar henne. Här hemma är hon vår clown.
Syskonrellationen har blivit bättre men tuffare. Oftast är det Lillan som vill ha det storasyster har. Jag får bita mig i läppen för inte låta lillan få det hon vill ha bara för att få tyst på hennes tjutande. Vi har ett dagligt alarm som slår på då och då, Lillan men det har blivit bättre. Hon börjar också inse att det fungerar inte att få sin vilja genom att skrika.
Framtiden ser bra ut. Hoppas att vi fortsätter hålla oss ganska friska och slipper besök utav svinet. Ska iväg med min älskade kusin Ida till Budapest en weekend i november. Julen firas i Norrbotten och med mycket snö hoppas vi på. En godmiddag och biobesök här närmast på Lördag. Ja just nu känns det lätt att leva, kanske för att de flesta behoven är tillfreds.
Glöm aldrig att säga det du behöver, ingen annan vet det, även om du tror det.
Kram V
ps. jag lägger upp bilder på barnen via facebook ni som har saknat uppdatering