Pass

Inom mitt yrke och runt omkring mig är det inte allt för ovanligt att familjer skiljs åt när barnen lämnar småbarnsåren. Kanske har man hållit ihop för barnen eller man inser att man har tappat bort varandra på vägen och det är svårt att hitta tillbaka, att inte tala om hur många som verkar hitta en ny på vägen. Det kan hända många saker under vägensgång som är avgörande för framtiden.

Den här förkunskapen har jag haft med mig och funderat mycket på. Hur kan man förbebygga att inte hamna i dessa situationer? 

Det har varit viktigt för mig att inte bara bli mamma. Jag skulle lätt kunna bli en bullmamma och bara leva för mina barn, men vad gör jag när de vill klippa navelsträngen och inte behöver mig, vem är jag då? Min relation behöver vårdas och tack vare barnvakt har vi ofta unna oss att få tala till punkt och försöka förstå varandra. 

Idag är jag nöjd över att ha lagt ner både tid och vilja på att få det liv jag vill ha. Trots detta så blir det påtagligt att i vår vuxenrelation har vi olika roller. Jag den spontan, slarviga och optimistiska. Problemet blir när jag ska göra något själv och inte har min andra hälft som är mer ordningsam, fundersamma och noggranna vid min sida. Det är jätte härligt att vara spontan och alltid ha en känsla av att allt löser sig. Men i bland löser sig inte allt även om man rycker på axlarna. 

På söndag ska jag och tjejerna åka själva till Rhodos utan mannen i huset. Det behövdes fixa pass till barnen. Detta betyder att båda föräldrarna måste vara med. Nu bokar man tid för att göra pass, vilket jag gjorde och kände mig stolt att vara ute i god tid. Hela familjen packar sig in i bilen och åker dit. Men det fanns ingen tid för oss, jag hade inte tryckt bekräfta på sista rutan. Vi skulle visst fylla i pappren båda två och det hade stått på hemsidan. 

Ååååå varför kunde jag aldrig läsa fullt ut och noggrant? Vi bokade en ny tid och denna gång gick allt bra. Ny var det bara frågan om passen skulle hinna komma innan resan. Fem arbetsdagar skulle det ta. Fem dagar var exakt vad det var innan vi skulle åka.

Passen kom och mitt hjärta slog en volt! Jag visste att det skulle ordna sig! Hela familjen bestämmer träff och ses utanför passlokalen. Jag har tagit med kvittot för det mina jag att jag behövde sist. Jag tar fram kvittot där det står att gamla pass ska tas med!?! Åååååå jag har inga gamla pass med mig!

Jag känner att jag kanske inte ens är en lämplig människa att ta några barn utomlands! Några enkla saker som pass kan jag inte ens få till hur fasen ska jag få med mig två barn genom tullen och ta rätt buss till ett hotell?

Mannen ser trött ut och säger att det är lila bra att åka hem och hämta för det står ju här. Två nr till vår tur. Men hur gör folk som tappar bort? Vi kommer överens om att jag skarvar och säger att de har kommit bort i flytten. Vår tur och en kraftig polistant sitter på andra sidan. Hon ser inte så nöjd ut, jag ser på henne att hon kommer såga mig vid fotknölarna. Mitt hjärta bankar och jag ler. Hon tar vår legitimation och gör allt i ett nafs, det visar sig att de har så mycket att göra vilket förklarar hennes trötta min, hon frågar inte ens efter den gamla passen. Glada och nöjda går vi ut med två nya pass och jag tänker tyst för mig själv. "Tjoho vilken tur jag hade, jag måste börja skärpa mig".

När man är sju år får man skriva sitt namn, jag dör så charmigt!

Service

Idag hängde vi med kusinen och hans familj vid Möllebadet. Varmt, trevligt och härligt! När alla drog o bada hängde vi och plockade kottar. 

Storasyster provade en gunga från en träd. Modigt! Jag provade själv att klättra upp och det var riktigt högt. 

I början av sommaren sa jag att den här sommaren ska vi öva på att barnen ska få göra mer saker själva som att hämta vatten, duka av och annat smått och gott. De stönade och trodde nog inte att det betydde så mycket. Jag har försökt men inte ofta så får de hämta själva, eller fixa sig i ordning sig. Det har varit en lika stor utmaning för mig som för dem, allt sker på rutin och mamma hjärtat vill göra allt för sina små.

I morse vill lillasyster ha vatten, jag svarar att hon kan hämta det själv då hon utbrister: " vaaaa! Men förr hämta du alltid nu måste jag gå ju, det är ju du som har gett mig frukost! Då får du ge mig mer vatten!"

Sakta men säkert så ska jag nog sluta servera  våra barn.

Renovering

Nu är det vitt, vitt och vitt. Trappan återstår men jag är sjukt nöjd över att det är gjort. Dock funkade det inta att köpa nya dörrar visade det sig. Det blir att måla om dörrarna vi har. 

Påminn mig att om att aldrig renovera mitt i sommaren, det är för varmt... Barnen sov hos farmor/farfar så vi kunde få saker gjorda och det blev det.

Nu hänger jag hos Johanna och dricker skumpa i sommar värmen. En bra sätt att avsluta renoveringen på. 

Räkan

Tjejerna gillar verkligen räkor, skalade då förstås. Storasyster beställer häldre en avokado/räksallad än en pizza på restaurangen. Bra val, mer märkligt och kommer hon någon gång i livet heldre äta pizza?

Lillasyster kom springande och ropar:

" det var ett läskigt djur som satt på min sko! En liten räka med klo bak!" En bra beskrivning av en tvestjärt. 

Renovering

Vi fortsätter att åka och bada på fm. Vi har haft riktigt tur med vädret. Runt nio klarnar det upp och på efm har det regnat och varit ostadigt. För oss perfekt för vi badar mellan 10-13. 

Storasyster har sluta väcka mig på morgonen utan går bara ner och kollar tv. Nu har jag ingen aning när hon vaknar. 

Vi har satt igång för att renovera trappen och övre hallen. Jag minns hur jag tänkte på visningen att fy vilka gräsliga tapeter, det är "bara att ta bort och göra om", lätt som en plätt! Tänkte inte på att det är 4meter högt och det behövdes en ställning, panelen är jobbig, eller att det ta längre tid än man tror.

Nu har vi börjat sätta upp täcktapet som vi ska måla på.

Hallonbad

Idag har vi badat och tydligen kan lillasyster simma!?! Fast jag vill nog inte släppa henne på djupa än. Imorgon ska vi öva mer.

Hallonen är stora och mogna. Mumma 

Livet

Man skulle kunna tro att det är jag som har varit framme och ska vara överpedagogisk men nu har faktiskt pappan visat barnen hur vi har rest. Vi har entusiastiska ropat när vi har åkt förbi kända landsmärken då har barnen knappt lyft blicken från ipaden och sett förvånade ut och sagt: vadå?

Barnen kanske har svårt att hitta på saker och sysselsätta sig efter all stimulans i tre veckor men det hade inte vi. Nu var det dax för övervåningen att få sig en omgång...

Tapet, panel, dörrar och lister ska bort.

Panelen gick ganska bra att få bort. Lite slit och sammarbeta eller samturas som det heter här hemma enligt lillasyster. Ett underbart ord enligt mig, det räcker inte med att samarbeta man behöver även turas om att samarbeta.

Vi kommer bryta trenden mot mönstertapet. Det blir vitt, ja visst! Storasyster undrade om vi älskade vitt!?!

Idag var bästa farfar här och hjälpte till med att bygga ställning så vi kan måla tak och väggar även där det är högt.

Idag frågade lillasyster mig om jag kunde lägga mig och sova. Vilken toppen lek tyckte jag. Ja visst sa jag och la mig i min säng. Hon nattade mig och efter en stund viskar hon:

Sover du mamma?

Jag svarar inte( för jag sover tänker jag)

Sover du mamma?

Mmmmm, svarar jag.

Är det skönt att sova?

Mmmmm svarar jag

Bra.... Hon sitter kvar tyst. Nu kommer storasyster in och frågar om jag sover. Ja det gör hon säger lilla syster, hon tycker det är skönt.

Bra!,tycker storasyster. De går ut ur rummet. Jaha tänker jag, jag ligger här en stund för det var riktigt skönt.

Plötsligt dundrar de in med "ja må hon leva" och jag får en fin teckning de har gjort tillsammans. Det är fint att få vara del av någon annans liv. 

Hemma igen

Göteborg var vackert på alla sätt. 

Det var mindre vackert då lillasyster vaknar och kräks mitt i natten på hotellet. Jag bär henne till badrummet och det spelar ingen roll om hennes illaluktande maginnehåll hamnar på mina ben och fötter. Jag tänker på den där kvinnan som var/är höggravid som jag hade ett inre samtal med. Det är det här jag talade om. Mitt barn gråter, skakar och är förtvivlad. Att hon kräks på mig är en petitess och jag talar lugnt med henne. Jag gör allt för mitt barn som alla föräldrar gör. Hon duschar går till sängs och jag städar.  Tvättar lakan, golv och väggar. Tar en egen mindre dusch och sätter mig på säng kanten. Där sitter jag i över en timme och väntar på att hinna vara med. Trött somnar jag in och hoppas att min lilla fina tjej ska slippa plågas mer.

På morgonen får hon i sig lite frukost, tappar färgen igen men vi tar oss till rummet och hon återhämtat sig. Vi inser att Astrid Lindgrens värld kommer inte bli av, vi vill inte chansa att vi andra ligger i magsjuka imorgon. Nu är vi hemma och 346mil har vi rest än så länge...

Liseberg

Då var vi på resande fot igen. Barnen var laddade och vi kom iväg ca 07.30. Det var lite mer syskonbråk i bilen vilket är förståeligt med trötta barn.

Framme i Göteborg åt vi lunch på en thairestaurang som hade den coolaste inredningen, Stockholm ligger faktiskt i lä. 

Den här var större och mer påkostad. Barnen älskade det. Kyckling och ris är alltid bra mat.

På Liseberg hade vi jätte kul! 

Barnen gillade mest de stora attraktionerna som även vi gjorde.

Barnen ligger forfarande och sover men behövs väckas så vi hinner med frukost på hotellet klockan är 09.05. 

Små kusiner

Vi passade på att träffa små kusinerna de dagar vi var hemma innan vi drar till Göteborg. 

Kusinen i Tullinge har börjat knata omkring är verkar tycka att storkusinerna är rätt så spännande ändå. Han är ett riktigt mysmonster och man vill bara pussa på honom. Tyvärr så vill även våran lillasyster det så han är inte allt för nöjd över all vår kärlek vi vill överösa honom. Tidsnog är det nog han som hänger efter henne i parken.

       Storasysters skor och lillkusinens

Vi har ju även en liten kusin i Sumpan. Hon var som en docka och riktigt nöjd. Storasyster som nu är väldigt van och verkar gilla det här med bebisar var inte sen på att hjälpa till. Lillasyster öste på med kärlek och pussar. Om lillkusinen gillade kärleken och alla pussar är oklart. det återstår att se i framtiden när hon kan försvara sig.

Lycka till!

Vissa dagar har jag lust att gå fram till höggravida utan barn och fråga om de verkligen förstår vad de har gett sig in på!?! 

Är de medvetna om hur mycket ilska, frustration och förtvivlan de kommer att behöva stå ut med? Hur förbenat irriterande en sexåring kan vara. Hur det bara är att glömma att du som förälder  tro att du kommer nån fram, den där lilla varelsen kommer förvandlas till din värsta fiende och göra allt tvärt emot vad du vill... När maktlösheten infinner sig av att någon annan hälften så lång, utan tänder och egen vilja kommer testa din psykiska hälsa till den mildra grad att du inser att du är maktlös.

Jag undrar om de höggravida någonsin har tänkt den tanken?

Jag undrar även om de blivande föräldern har förstått hur mycket man kommer älska den där människa? Liten som stor, arg som glad, sjuk som frisk. Har de förstått att ens barns skratt kan läka en förälders själ! Att vi föräldrar är villiga till att betala obegränsat med pengar för de ska vara lyckliga. Kärleken som en förälder känner till den arga lilla skit ungen som gör som hen vill. Hur föräldrars liv kan krossas i ett ögonblick för något har hänt den lilla människan. Från den dagen hen är född och lever kommer den lilla människa  alltid komma i första hand. Har de förstått hur en förälder kan göra allt för sitt barn?

Kanske är det just den balansen som sliter i en förälder. Förmågan att kunna visa och ge kärlek, tillit, tröst och stöd utan att tappa bort sig själv och ändå vara en bra förebild. Lycka till du höggravida människa som sitter där, snart börjar din livs utmaning. 

Odling

Hemma på Blomsterkungsvägen har odlingarna börjat ge resultat. Det är inga mängder och vi kommer inte bli själv försörjande, men roligt och jag gillar att barnen få uppleva känslan av att odla det man kan äta.

Våra kryddor är enorma, myntan är galen och potatisen får vi se hur det blir med. Jorgubbar och hallonen levererar varje dag. Sommar och semester!

Hejdå Norrbotten

Så hade två veckor gått och det blev dax att åka hem. Vi lämnar ett naturskönt Norrbotten som har visat sig från sin bästa sida. Solen har lyst morgon som kväll. Två regndagar som vi knappt märkte för vi hade planerat äventyrsbad och lekland. 

Vi har träffat många trevliga människor och hängt med de närmaste. Trots det har tiden flugit iväg. Alinklusiv hotellet på Björkgatan har visat sig från sin bästa sida. God mat, trevlig service, barnvakt och lättsamma kvällar. Ja och så fick vi träffa vd för hotellet vi kallar henne mormor.

Prinsen från Norbotten har visat sin bästa sida och det känns tomt utan honom. Känner mig tacksam att ha fått möjlighet att hänga med honom och hans familj så mycket. 

De ingår liksom en del av familjen...

Detta år såg vi till att tankar blev handling. Vi åkte till Ylva med fam i Västerbotten, Idvattnet. I slutändan är det en omväg men något vi har velat göra i flera år, men det blir liksom aldrig av. Det är just sådana saker som man får ångra sen när man plötsligt inser att det är försent pga av någon anledning. 

Påvägen dit i Arvidsjaur var det fullt av renar på vägen. Jag tog ingen bild men Kärleken la upp en på Instagram. Om man vill kan man klappa renarna, sträck ut handen från fönstret bara. Lillasyster utbrister halvvägs hem " det här är semester! Film och åka långt!" Jo visst har hon rätt, man får en känsla av att Sverige är stort och att man kan förflytta sig. Inga måsten utan bara vara...

Nu börjar vi närma oss hemma. Det har gått jätte bra, alla är less men ingen klaga, alla biter ihop, förutom lillasyster som utbrister " ååååå nej! Nu hinner jag inte titta färdigt på tingeling", när hon inser att vi snart är hemma. En film nörd!?! Ja visst. 

Länkön

Förra veckan åkte vi lite båt. Idag tog vi båten till ett ställe i piteälven som heter länkön. Det finns många sandstränder men länkön är mitt i och vid ena sidan av ön rinner vattnet inte så fort och blir varmare och grundare. Ett bra ställe för barnfamiljer helt enkelt.

Storforsen

Det går inte att strunta i att besöka Storforsen när vi är i Älvsbyn. Storforsen är den plats som ser lika dan ut som när jag var barn. Mina fötter minns var stenarna finns. Mina fötter och naturen verkar ha ett eget samarbete och utan att jag hinner tänka tar jag mig fram till mina gamla favorit ställen.

Idag hade vi turen att få se några hoppa i dödsfallet. 12 meter och klippor som står ut är inget som lockar mig att hoppa ifrån.

Tjejerna både badade och fångade fisk/grodyngel idag. Jag tycker att lillasysters satte ord på det även jag kände, " hur många dagar ska vi vara här?". " bara idag, vi ska strax åka hem". "Synd, jag gillar det här!"

Vi var bjudna på middag hos min farbror m familj. Alltid lika gott, trevligt och härligt gäng att hänga med. Hemma hos mormor rasade barnen, trötta och solvarma. 

Min arbetskamrat var uppe på bröllop och vi var tvungna att ses och ta en bild som minne, vad är oddsen!?! 

Bondgården

Efter en god middag och efterrätt besökte vi bondgården idag.

När tjejerna hade somnat gick vi över till Helena o John för att titta på film och mysa.

Knalleloppet

Då var det dax för springlopp runt lomtjärn. Storasyster hade fått låna en stödlinda av storkusinen vilket resulterade i att hon sprang runt. Jag gissar att medaljen hägrade lika mycket. 

Lillasyster var snabb och gjorde en vurpa i den trånga starten. Hon var snabbt upp på benen och sprang vidare.

Loppet är för alla barn. Den yngsta var född 2013 och tultade mer än sprang. En  gratis sprinttävling med Piteå-tidningen som sponsor. Saft och kex till alla vinnare. När barnen visade upp medaljen bjöd Konsum på en glass. En lyckad tävling! 

På knalle dagen hade alla affärer rea och det var det årliga godisregnet. Vi provade även brandbilen.