Jag påstår forfarande att föräldrar borde använda sig av nattningen som en stund för samtal. Flera gånger får jag bevis på att barns tankar kommer när inget annat stör eller de får tid till reflektion. Idag säger Lillasyster att hon hade nått hon ville berätta om storasyster. En situation hade uppstått med grannbarnen som är tre grabbar på 3-9år. Jag hade redan hört storasysters version och blev påmind om hur svårt det är att vara tyst när jag redan tror mig ha klart hur situationen var. Jag fick bita mig i tungan och för att inte säga nått.
Samma observatio återberättas, med hur lillasyster har ramlat ber de vänta, storasyster cyklar iväg och hjälper treåringen som har ramlat längre bort. Storasyster cyklar hem och hämtar handskydd till lillasyster som sitter på gatan och är arg. Lillasyster säger åt storasyster att hon borde ha väntat. De andra barnen säger att lillasyster borde vara glad eftersom storasyster hjälpte henne med att hämta skydd.
Nu gråter lillasyster när hon berättar, "de borde ha väntat mamma!"
" jag vet att du inte tycker om att bli sist, men jag vet också att Storasyster berättade att hon valde att hjälpa 3åringen först för att han är liten."
"Men hur ska jag veta att Storasyster älskar mig mer än **** (treåringen)!?!"
Att känna sig bortvald är en hemsk känsla och tvivlen om att vara älskad. Älskade barn, vi har bara börjat livets snirkliga väg och jag önskar er lagomt med motgångar på vägen, jag ska göra allt i min makt för att finnas där tillsammans med er pappa.