Något har hänt.

Jag vet inte vad, när eller hur, men storasyster har vuxit mentalt. Vi pratade om det vid middagsbordet förra veckan.
Det känns i magen och i mamma hjärtat att hon är tillbaka. Hon mår bättre, mindre ledsen och framför allt mindre förtvivlad och outtröttlig. Det har snart gått ett år sedan hon blev sjuk, vilket läkarna sa men så svårt att höra och förstå. Ett års återhämtning är det normala.
Hon orkar mer och är lugnare. Idag fick jag det även bekräftat från fröken på skolan.
Storasyster kan handskas med sig själv och andra, alla i familjen hurrar för att sjukdomen gick att bota och kanske stannar kvar och visar sig ibland bara för att påminna oss om hur bra det är där emellan.

Beröra

Musik kan verkligen beröra och väcka något som har somnat. Det finns där men sover och plötsligt blir man påmind hur det känns, det bubblar i ett flöde som exploderar och det är svårt att inte le.

Kris med barn väcker oxå många känslor. Alla i klassen blir berörda och något väcks inom oss. Jag blir berörd, sorgsen över att acceptera att det är omöjligt att räcka till alla barn i lilla Stockholm. Varför och hur kan det vara möjligt att så många barn far illa?
Mitt mammahjärta spricker, snälla snälla låt mina barn komma levande ur skolan.
Tagit ur verkligheten i min klass:

En flicka 14 år blir misshandlad av 10 andra tjejer för att hon inte lämnar ut sin mobil. Hon ligger i koma fortfarande efter en vecka.

En pojke berättar att han får stryk. Förskolan anmäler familjen flyttar. Flera liknande fall finns på olika förskolor.

Två syskon berättar hur de utsätts för våld. Ingen tar barnen på allvar. Pedagogen sörjer över brist på kunskap och mod. Barnen har slutat.

En tyst och tillbakadragen flicka, det visar sig att mamman är psykisk sjuk. Förskolan reagerar, men ingen åtgärd. Mamman tar livet av sig. Flera liknande fall finns på olika skolor.

Det är här och nu det händer dig och mig. Jag vill våga se och reagera fast det smärtar och berör!

Tävling mot sig själv

Topploppet 5km med arbetskamrater var roligt men herregud vad jobbigt det var. De vältränade märkte knappt backarna, men det gjorde jag. Skon var lite för hårt knuten och jag fick skavsår. Stannade och försökte fixa till men det blev inte bättre. Jag gick it lite för hårt, 5km det e ju bara hälften av en mil så då borde jag orka hålla högre tempo? Tiden blev 36,1 min vilket jag är mycket nöjd över. Det bästa med löpning är du har dig själv att tävla emot. Många springer 5km på 30min eller 14min men jag kan bara förbättra mina egna resultat så tänker och känner jag. Min fanclub fans på plats och hejade super kul.

Kärleken åkte till Uppsala och barnen var hos grannarna. Där fick jag jätte god middag och kunde slappa. Barnen följde med hem som två snälla lam efter ha fått veta att mamman var jätte trött. Båda somnade på en gång, den ena sover fortfarande kl.09.00

Det verkar vara en rutin att komma till mamman på natten då alfahannen är borta. Det funkar fint men en rolig rutin och reflektion.
Idag tänkte jag åka till simhallen med barnen. Kärleken kommer hem till middag kan jag gissa.

Hela skor duger gott åt mig

Mamma vems e de skorna? Pekar på skorna jag har på mig
Mina, vadå?
De är riktigt fula, killskor! ska du ha dem?
Jag tänkte det, säger hejdå och möter lillasyster ute.
Var ska du?
Träna. Puss
Men varför har du dem?
Vad vilka?
Hon pekar på mina skor!
Wthf!?! Vad vill ni små elaka ungar?, låt mig va!
Det e mina skor, svarar jag och ler
De är inte fina mamma, du har andra. Jo jag vet men jag gillar dem.
Jävla skit det är inget fel på de här skorna, de har hållit ihop i 7år och inte tänker jag kasta skor som duger. Att jag har suktat efter nya höstskor hela veckan och hoppas att de ska gå sönder tänker jag inte lägga på minnet. Herregud vilken tant jag har blivit. Fula skor men duger gott att ha, inte så jätte sköna heller men hela.

Ska du eller jag?

Den här veckan är fylld av utmaningar och utveckling för både mig och kärleken. Detta innebär även att farfar hämtar barnen tre gånger den här veckan. Jag kan verkligen förstå hur föräldrar hamnar i konflikt när det handlar om att sätta sina behov åt sidan, för vems behov är minst viktigast? Ingens? Drar man lott eller kör sten, sax, påse och gråter en skvätt då man förlorar?
Jag har ingen aning, jag bara vet att bästa farfar kan hjälpa oss att slippa sätta våra utbildningar och behov åt sidan.

På lördag ska jag springa topploppet. Ska bli kul, känner mig öm i benen och det verkar inte riktigt ge sig. Skulle behöva få in ett yogapass, börja stretcha mer i allafall.

Tjejerna verkar må bra och nöjda.

Tacksamhet

Hjärnans sätt att få oss att leva vidare och inte hamna i psykoser när vi har hamnat i kriser är att försköna och förminska händelsen.

Ibland kommer bilder och minnen tillbaka. Jag blir så förundrad över hur snabbt jag glömmer vissa saker, hur jobbigt det var när storasyster var sjuk, eller hur otäckt det är när lillasyster har nattskräck.
Natten mot måndag fick vi smaka på båda upplevelserna. Storasyster var oresonlig, grät och hade utbrott. Somnade efter två timmars utbrott och oro. Lillasyster okontaktbar skrikande och gråtande mitt i natten.

Helt plötsligt blev det verkligt, både obehag och rädsla för att det ska börja igen men framförallt en tacksamhet över att vi har tagit oss igenom det och vår vardag består utav enkla små konflikter som att komma först och bestämma själv.

Skördefest i det härliga höstvädret

En trevlig efm med tåg, häst och loppis fynd för barnen.

Båda barnen har sovit dåligt hela helgen, vaknat vid 06 och somnat sent. Jag kan förstå när vi hade nattbesök, men det var lika idag. Så nu kl. 18.00 gör vi kväller och hoppas att de kan sova inatt och inte vaknar ännu tidigare.

Jag tog mig en rund innan middagen, det gick segt och jag känner utav förkylningen.

Fredag

Härlig fredag med tunga och utvecklande möten. Fick en del gjort i skolan men inte så mycket jag hade önskat.

Tog hem två extra ungar idag som susar gott i vårt hus.
Bästa faster var på besök och alla fick en godbit av henne.
En förkylning snurrar runt i vårt hus. Det underbara höstvädret fick alla på toppenhumör.

Skolan

Det var en slitsam första dag. Kul och utvecklande. Ordet kris står och betyder utveckling. Jag tror jag har en försenad 30-års kris. Känslor ligger nära tillhands, jag inser om och om igen att livet är skört.
Vi lägger så mycket kraft och energi på att vara omtyckt, duga och passa in. Istället kan vi bara vara och gilla läget. Alla kanske inte tycker som jag,vi är olika och låt det vara så men jag är ändå älskad av dig och mig.

Storasyster kämpar i skolan. Det smärtar att se hur hon har sin kris och utveckling. Mamma Veronica kommer ta tjuren vid hornen och vägrar blunda. Ikväll blir det att lyssna in.

Tjejmilen

Lera, lera och åter lera och massa taggade tjejer sprang igår tjejmilen. Det var mycket längre än jag mins och otroligt mycket jobbigare. Jag var helt slut en tid och hade inte koll på hur långt jag hade sprungit, jag kände mig lika trött som när jag har sprungit 5km så det måste vara minst 5km men kanske 7km?
Skylten visade sig där det står 3km. ...

Ska jag skratta eller gråta? Fast jag vet att de 3-4 första km är värt för mig. Mycket riktigt, det tuffade på tungt, men det gick. Den sista km var väldigt lång och lite uppför. Men jag ville inte stanna och gå det var så många som hejade och det var så nära. På 1,15 kom jag i mål.
Jag tog för många dextrosol som delades ut efter vägen, 4st vilket gjorde att jag var lätt illamående långt efter. Men idag känner jag i mina ben, men inte alls farligt. Igår kändes det som om jag aldrig skulle vilja springa mer idag kan jag tänka mig en runda ikväll eller imorgon.

Nästa lopp är den 22 sep topp loppet, med picknick.