Här har det varit sjukstuga. Det har varit vakna nätter, dagar i en dimma, stamkort hos läkaren, högkostnads kortet på apoteket är redan uppfyllt 5dagar in på det nya året. Varje liten minut/timme jag har fått har jag smitit ut, det vill säga att det har inte blivit något bloggande.
Men nu verkar det finnas hopp. Lillan tog sin sista atibiotikakur idag, storasyster är pigg och glad. Vi slåss inte längre om vem som har sovit, levt minst/mest.
Ni vet när kärleken ligger som en dimma runt en. Allt luktar kärlek och allt man ser är ljust och fint. Jag mötte Ylva och Henrik idag. Dimman var tydlig och det luktade hus och familj i luften. Kanske blir det flytt till Tystberga!?!, vem vet. Jag ser fram emot att få åka dit.
Livet kan vara så olika fast lika. Jag ringde min vän Johanna och beklagade mig om livet. Jag hatar att inte kunna påverka min situation, jag vill bo själv, sova och äta när jag vill. Kunna skita på toa utan att någon ska med eller bankar på dörren. Jag vill kunna leva mitt liv.
Johanna kände samma sak. Hon rastlös och ensam. Barnen var och hade varit borta länge nu. Mannen jobbade natt och hon hade gjort allt hon ville, nu då? Båda missnöjda över sin situation Jag ville ha det hon hade och hon tvärt om. Lika fast väldigt olika.
Idag med någorlunda sömn och egentid skulle jag aldrig i livet villa vara ensam. Det här är mitt liv, som jag vill leva, tills barnen blir sjuka igen.
Kram V
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar