Storasyster har fått "ärva" en stor vit mjukisapa av sin faster. Apan kastas mest runt i rummet för den är i vägen, aldrig får den vara med i någon lek så jag tog beslutet att vi kastar den. Jag la den i vår klädkammare med alla andra flaskor, burkar. Dottern saknade inte apan, frågade aldrig efter den, men av en händelse gick hon in i klädkammaren och hittade apan. Hon tog fram den och kastade omkring på den. Typiskt tänkte jag. Denna episod upprepade sig, jag gömde apan, glömde kasta den och hon hittade den.
Äntligen!, igår gick jag ut och kasta apan, efter att den har legat i klädkammaren ett bra tag. Det var som en befrielse tills imorse.
Påväg till förskolan kastar vi soporna. När jag stänger dörren säger dottern:
- Min apa hemma mammma?
Va!?! Vad menar hon? Nej, fan, helvete hon såg apan som låg i soporna, jag såg också att ögonen som stack upp.
- mmmm, njaaa... svara jag undvikande.
- Min pappa kasta min apa!?! Neeeeej säger hon som att hon skojar, det kan han väl inte ha gjort. Nej inte din pappa men din mamma!
- Den är ju så stor, och du leker inte med den.
- Min apa hemma mamma?
- Jag tror det... jag vill inte behöva berätta att jag har kastat den. ååå typiskt ska jag behöva gräva i soporna nu? Jag blir aldrig av med apan.
Kram V
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar