18 år senare

Jag, min bror med flickvän stod på kortsidan av huset på västermalm. Sommaren 1990 och det var ganska varmt och vi kastade pil.
- Ska vi berätta vad vi ska få? säger Ullis.
Min bror nickar.
- Kan du gissa vad vi ska få?
- Ååå en kattunge säger jag glatt.
- Neeej, det går inte att köpa, men nästan som en kattunge. Lika gulligt i allafall.
- ????, jag tänker så det knakar, vad kan man få, som e gulligare än en kattunge??
- Vi ska ha en bebis.
- Va? Åååå gud vad roligt! Jag kunde knappt stå still. Får jag berätta för mamma?
Ullis nickar.
Jag springer in i köket där mamma står.
- Mamma! Ullis och Magnus ha en bebis skriker jag.

Mamma vänder sig om, i ett ögonblick hon ser lite chockad ut, nästan lite rädd. Sedan spricker ansiktet upp i ett lende. Jag skulle definitft bli chockad om jag blev farmor 42år gammal.

Snart fyllda 12år gammal kommer den där varma lilla varelsen in i mitt liv. Hon skrattar ofta, hon får åka i min dockvagn, samma vagn som Storasyster kör Lillan i.
Under min stormiga tonår är det bara hon som får väcka mig, annars finns det ingen mening att gå upp tidigt.
Hon gör allt jag gör, säger det jag säger. Hon lockar fram mina fina sidor och ger mig möjlighet till att visa att jag kan ta ansvar.

Jag missbrukar min position, gör hon verkligen allt jag gör/säger?
2år gammal, jag 14år, lär jag henne fuck you, med ett finger i luften. Mycket riktigt, hon gör allt jag säger och gör, även till tanterna på konsum. En regäl utskällning men blir förlåten med lite extra barnvakt.

Nu 18 år senare är hon fortfarande här och förgyller min vardag.
Grattis Helena på din 18årsdag.


Vill även ge alla vår Nina en kärlekshälsning. Hon visste att hon hade stor konkurans med tanke på Helena var det 1:a barnbarnet, Nina kom på själva julafton 1995 så att ingen skulle kunna glömma bort henne, bra jobbat Nina! Grattis i efterskott!

Jag nämnde igårdagens blogg om ljuset, att vi hade strak tro om att bli friska. Glöm det! Idag är det svart som natten. Storasyster har 39 grader och kräktes.
Hon som skulle åka till Hena och fira. Så här lät det här hemma.
- Mamma jag ledsen!
- Ja du är ledsen.
- Jag vill åka Hena, jag åka bil.
- Jag förstår det.
- Jag inte hemma Spånga. Jag åka bil!
- Men du och pappa ska äta glass här hemma och jag kan ta med något fika från Helena hem till dig.
- Nej mamma, jag inte ha glass. Jag vill åka bil, Hena. Jag ledsen mamma.

Stackars liten. Är det otur eller har vi det för bra och behöver en tankeställare? Vad vet jag.
Kram på er. V