30års kris?

Efter 1st barnmatsburk, 4st flaskor 4x2dl, inom loppet av 5timmar. Så insåg jag att Lillan hade lite att ta igen. Hon var hungrig.
Sissta flaskan fick hon 22.00. När hon vaknade 01.00 och gnällde, förstod jag att det är klart att magen får sig en smäll när hon vräker i sig.
Hon vaknade 02, 03 ,04 kl. 05.30 då ger jag upp. Hon verkar inte alls ha ont i magen...
Hon får en flaska som hon bostavligen sliter ur mina händer. Hon var hungrig igen. Stackars barn, hugrig hela natten och ingen mat.

Flera av mina "små kusiner" har börjat "avla av sig" där uppe.
De flesta i min ålder från Älvsbyn var inne på sitt 2:a eller 3:e när jag skaffade mitt första. Jag går dock som "ung mamma" här i Stockholm.

Det har fått mig att fundera på ett ämne, ålder.
Hur vet man när man är gammal? Blir man någonsin gammal?

Är det när stringtrosorna byts ut till breda bomulls trosor?

När man får barn? Ung Mamma på 14år är hon gammal?

När man talar om minnen/upplevelser och ingen annan vet vad man talar om?, jag menar Tv:n har väll funnit i 100år?

När syn och hörsel försämras? eller när det läcker här och där?

När rynkorna tar över?

Kan det vara så att kroppen blir gammal, men vi blir bara klokare och får mer livserfarenheter?
Att fylla 30 ( ja det är ju 3månader kvar ) känns spännande och det är nu livet börjar. Det är nu man kan börja leva och sluta bry sig om vad som är "rätt och fel". Leva, njuta och bara vara, ta dagen som den kommer. Kanske det inte har med åldern att göra, utan personen i sig.
För jag vet några som lever i nuet, visar hur de mår/känner, njuter av livet, tar allt med ro, är öppna, glada och positiva. Våra barn.