Jobb ångest

Vaknade idag med en tung känsla och oroliga drömmar om jobbet.

Hade jag skrivit ett inlägg i morse hade det blivitt ett demprimerade och mörkt in lägg. Men efter ett härligt lunch möte med storebror fick jag hopp om livet.

Det som stör mig mest är att jag har en känsla utav orättvisa, det känns orättvist att lämna mina barn till en förskola som jag är nöjd med men inte en toppenförskola, själv går jag och jobbar på en förskola som är en av de bästa i Stockholm.

Men igentligen har jag nog bara seperation ångets, var jag jobbar spelar ingen roll för mina barn. Jag går till jobbet och vad jag gör om dagarna bryr sig inte barnen om. Men kommer jag orka komma hem och "leka hemma också"? Sist gick det bra. Det får tiden utvisa.

Denna vecka har jag fullt upp att planera/fixa inför våran 30årsfest på lördag. Det börjar alltid med att "en enkel fest" kan vi ha, men det blir alltid mer att göra än man tror. Jag älskar att pyssla så jag stormtrivs, det märkliga är bara att heltplötsligt vill alla träffas. Det är som innan jul/nyår alla vill hinna ses inan det nya året börjar. Nu vill alla se mig innan ålderdomen sätter klorna i mig. Det måste vara därför. Jag har tackat nej till tre bjudningar och ja till två, det känna rimmligt och trevligt.Barnen låter och leker mer än någonsin. Lillan visar sin personlighet mer än någonsin. Hon väser, skäller, skrattar och bajjar på mig. Hon skrämmer Storasyster och sliter hennes hår. Hon är mer villd än tam.

Storasyster verkar ha hittat vissa personliga delar. Men det är lång väg kvar. Hon har döpt en trasdocka till LillKlara på förskolan som hon pysslar om. Från början var det jobbigt att andra barn lekte med "Lill Klara" men nu har hela barngruppen adoptera trasdockan och kallar henne för Lilla Klara. Det här med syskon kärlek, omställningen att få syskon tar nog mycket längre tid än vi vuxna tror.

Kram V