Äntligen 30 bast!

Om några timmar är min tvåa borta för alltid.
Tvåan som jag längtade till, att bli 20år.
Klivet ur tonåren till vuxenvärden och tillträde till systemet. Alla "ålders gränser" var uppfyllda.

Nu ska tvåan bort och ersättas med en trea. Om några timmar är det slutet på "20-talet". Jag känner mig nöjd och stolt över mitt 20-tal.
Att spela Stockholmsfjolla, med en påhittad dialekt för att passa in. Att lära sig hur samhället med räkningar, telefonsamtal, arbetsintervjuer och sjukdommar fungerar till att veta vet vad man vill.
Att vara självständig, glad, nöjd och kär tycker jag mig ha uppnått ett delmål. Men vägen hit var svår, tung, ensam och givade. Jag skulle aldrig vilja vara utan min resa. Det är något som vi alla ska igenom på olika sätt.



Farbror Henka kunde få vilken unge som helst att skratta och posera. Här var jag 1år och 7månader och man kunder redan se en nappglugg som idag tur nog är borta.

Att båda mina tjejer har napp och snutte, känns normalt, tryggt och bardom för mig.

Putte, värden bästa mamma och jag. Storebror Magnus var på vifft. Mammas brillor var hippa och våra kökstapeterna som jag älskade.

Pappa, han var alltid så varm och snarkade minst. Den prickiga kudden var en favoritkudde.

Liten blir stor, jag kan bara hålla med alla som säger att tiden/livet går så fort. Vilket innebär att man troligtvis har roligt och njuter av att livet är här och nu. Jag välkomnar det nya 30-tal och ska njuta av mitt småbarns liv/familjeliv och yrkesutveckling. Sedan kommer mitt 40-tal och då måste livet vara slut?!?

Många varma kramar till er alla!/V