Lillan står och leker vid hyllan i sitt rum. Hon ropar och gnäller, jag vänder mig om. Inget konstigt, hon skäller väl på leksakerna? Lillan gnäller och ropar mer och högre.
Vad? Jag kan inte se nått, hon har inte klämt sig, men hon vinglar eller dansar hon? Hon är väldigt upprörd och jag ser bara att hon står...
Just det hon står utan att hålla i sig, hon har en leksak i varje hand och kan inte hålla i sig samtidigt. Hon är rädd och det svajar. Hon fattar inte att hon kan släppa en leksak och då kan hon få stöd, nej jag får gå fram till henne, ta bort en leksak och visa att nu hon kan hålla i sig. Man hör hur Lillan andas ut efter det läskiga äventyret att "stå på egna ben".
Det är nog ett tag kvar innan hon vågar släppa taget.
Jag minns när jag var ca 13år och diskutionerna/bråken haglade mellan min mamma och mig,(som då gick under namnet klimakteria kossa för mig)jag ville liksom veta var hon stod, vad som var rätt och fel? Det kände alltid extra bra om jag kunde få henne att tänka som jag. Att mina tankar var dom rätta, att ställa (stackars) mamma mot väggen var liksom en utmaning Jag var den där tonåringen som alla mammor fasar för.
Men nu är det "pay back time", "det straffar sig".
Inte än har jag en tonåring hemma men idag fick jag en försmak:
- Kom nu vi ska gå nu. Jag har väntat jätte länge på dig.
- Snart.
- Nej nu, Lillan sitter i vagnen och väntar, jag väntar oxå på dig.
- Snart mamma.
- Nej kom nu, vi ska gunga och handla, det blir skoj.
- Mmmm snart.
- Nu kommer jag och hämtar dig, jag går mot henne.
- Mamma jag är sjuk, jag är hemma idag från förskolan, jag kan inte gå ut.
- ööööh? Va? Jo du e sjuk, men...
- Jag kan inte gå ut, jag e hostig mamma.
Jag börjar skratta och hon skrattar också.
- Neeeej mamma jag vill gunga, tokigt, jag e sjuk men kan gunga.
- Ja du e sjuk men vi kan gå ut en stund i alla fall, du är inte jätte sjuk.
Kram V
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar