Trotts?

Idag fick 2åringen öppna 1:a paketet i advetskalenden. Egentligen så vet hon inte om vad det innebär med en kalender, det är nog jag som tycker det är roligast. Idag var det gruppbilden på kompisarna på förskolan.
Hon skulle få gå till förskolan idag... ha ha jag vet det kommer hon göra varje dag fram till jul. Men nu hade hon inte varit på två veckor och det blev en glad överraskning Det är väl det vardagliga man ska glädjas åt!?! Jag vet en som blev mycket glad.


De senaste dagarna har den personliga utvecklingen för vår dotter stegrat, en del kallar den 3års trotts.
Jag var och handlade och när vi står i kön får hon för sig att hon ska ha godis. Hon kastar sig på golvet, skriker så ansiktet rödnar, tårarna sprutar.
- Doooodis ja ha dooodis, skriker hon.
- Nej, vi har redan ätit vårt godis idag. (skyll dig själv om du tar med ett trött barn på kvällen, det är klart att hon vill ha sött för att orka)
Hon skriker och jag lyfter upp henne i vagnen. Jag ser hur andra tittar.

Jag känner mig lugn och bryr mig inte, jag vet att det blir bara värre om jag försöker tala med henne. Det finns inget att diskutera, det enda jag säger är;
- jag hör dig, jag hör att du vill ha godis.
Kvinnan innan mig packar snabbt upp sina varor och gör plats för mig, hon blir stressad utav min dottern betende. Hon bokstavligen packar upp alla mina varor också.
Det här var ju effektivt, en skrikande unge kan verkligen öka tempot på köande

Som en blixt från himlen frågar dottern.
- Ska jag sitta bilen nu mamma? (en leksaksbil som finns vid utgången)
- Ja, vi ska bara betala och packa ner våra varor så kan du sitta i bilen.
- Jaha, mamma säger hon och skrattar, och torkar tårarna.
utbrottet är som bortblåst och det verkar aldrig ha funnits. Själv skulle jag vilja säga till alla runt omkring mig:
Hallå! jag har inte mutat henne med att hon ska få en glass då vi kommer hem.

Kanske skulle jag ha försökt avleda henne när hon var så arg? Skulle jag ha kommit på att locka med bilen i stället, eller något annat?
Jag tror på att våga låta barn känna och uppleva deras sanning.
Visst kan man ibland bli galen och säga att nu räcker det, sluta tjata. Eller man behöver sätta en gräns. Men att ersätta behovet med andra olika "mutor" det är inte min grej.
Det är vi vuxna som tycker det är jobbigt, när barnen går utanför de "sociala ramarna", för inte visar man sina känslor så där inför alla, eller hur?

Jag ersätter mitt sockerbehov idag utav torkad och färsk frukt. Jag har insett att när man är på semester och det bjuds på fika dagligen så är det svårt i längden att stå emot, om det inte bjuds så känns det som om något saknas.
Det är inte bara vår dotter som behöver lära sig att behov kan till fredställas men på olika sätt, att våga titta på vad behovet verkligen är. Det ska vi jobba med, vi har många utbrott framför oss!

Tjingeling! /V