Alla lever mer eller mindre

Nu börjar sömnbristen få konsekvenser. Jag har vid två tillfällen skickat sms till fel människa. Som tur är har det varit oskyldiga sms och den andre har mest funderat på om det har legat något dålt skämt i sms och jag har fått till svar: jag fattar ingenting?????

jag har ringt upp och förklarat hela situationen, och båda har fått sig ett gott skratt.


Igår satt jag och chattade med Helena ganska länge och jag frågade henne om hon packade nu? Jag får till svar: Packa? vad menar du jag ska ingen stans?
Åååå typiskt fel person vid tangenterna Helena och min Kärlek har likadan visningbild (lillan), jag skyller på det, eller kan det vara en brist på mindfulness?


Nåja jag tror nog det finns hopp för mig med. Själv empati är den bästa medicinen för att kunna vara empatisk mot andra.

Tjejerna lever och ingen har komit till skada idag. Lillan har ett sådant härligt humör, hon blir enormt arg, skriker får mord i blicken. Jag förstår att Storasyster blir rädd och springer för livet.

På något sätt blir jag så full i skratt när hon blir så arg, kanske för att jag själv har svårt att bli riktigt arg? Fast jag känner verkligen igen mig som barn. Jag känner igen kännslan hur jag gick lös på dockor, saker och mamma när det inte blev som jag hade tänkt mig. Som när mammas fot inte gick ner i min brors träsko, för foten var större än skon och jag ville att mamma skulle ha just dom träskorna. Det liksom bara exploderade och jag såg svart.
Storasyster är ganska så bra på att retas. På morgonen passar hon på när hon är pigg och lillan trött. Det är väl det här som kallas syskonkärlek!?

Kram V