Pass

Inom mitt yrke och runt omkring mig är det inte allt för ovanligt att familjer skiljs åt när barnen lämnar småbarnsåren. Kanske har man hållit ihop för barnen eller man inser att man har tappat bort varandra på vägen och det är svårt att hitta tillbaka, att inte tala om hur många som verkar hitta en ny på vägen. Det kan hända många saker under vägensgång som är avgörande för framtiden.

Den här förkunskapen har jag haft med mig och funderat mycket på. Hur kan man förbebygga att inte hamna i dessa situationer? 

Det har varit viktigt för mig att inte bara bli mamma. Jag skulle lätt kunna bli en bullmamma och bara leva för mina barn, men vad gör jag när de vill klippa navelsträngen och inte behöver mig, vem är jag då? Min relation behöver vårdas och tack vare barnvakt har vi ofta unna oss att få tala till punkt och försöka förstå varandra. 

Idag är jag nöjd över att ha lagt ner både tid och vilja på att få det liv jag vill ha. Trots detta så blir det påtagligt att i vår vuxenrelation har vi olika roller. Jag den spontan, slarviga och optimistiska. Problemet blir när jag ska göra något själv och inte har min andra hälft som är mer ordningsam, fundersamma och noggranna vid min sida. Det är jätte härligt att vara spontan och alltid ha en känsla av att allt löser sig. Men i bland löser sig inte allt även om man rycker på axlarna. 

På söndag ska jag och tjejerna åka själva till Rhodos utan mannen i huset. Det behövdes fixa pass till barnen. Detta betyder att båda föräldrarna måste vara med. Nu bokar man tid för att göra pass, vilket jag gjorde och kände mig stolt att vara ute i god tid. Hela familjen packar sig in i bilen och åker dit. Men det fanns ingen tid för oss, jag hade inte tryckt bekräfta på sista rutan. Vi skulle visst fylla i pappren båda två och det hade stått på hemsidan. 

Ååååå varför kunde jag aldrig läsa fullt ut och noggrant? Vi bokade en ny tid och denna gång gick allt bra. Ny var det bara frågan om passen skulle hinna komma innan resan. Fem arbetsdagar skulle det ta. Fem dagar var exakt vad det var innan vi skulle åka.

Passen kom och mitt hjärta slog en volt! Jag visste att det skulle ordna sig! Hela familjen bestämmer träff och ses utanför passlokalen. Jag har tagit med kvittot för det mina jag att jag behövde sist. Jag tar fram kvittot där det står att gamla pass ska tas med!?! Åååååå jag har inga gamla pass med mig!

Jag känner att jag kanske inte ens är en lämplig människa att ta några barn utomlands! Några enkla saker som pass kan jag inte ens få till hur fasen ska jag få med mig två barn genom tullen och ta rätt buss till ett hotell?

Mannen ser trött ut och säger att det är lila bra att åka hem och hämta för det står ju här. Två nr till vår tur. Men hur gör folk som tappar bort? Vi kommer överens om att jag skarvar och säger att de har kommit bort i flytten. Vår tur och en kraftig polistant sitter på andra sidan. Hon ser inte så nöjd ut, jag ser på henne att hon kommer såga mig vid fotknölarna. Mitt hjärta bankar och jag ler. Hon tar vår legitimation och gör allt i ett nafs, det visar sig att de har så mycket att göra vilket förklarar hennes trötta min, hon frågar inte ens efter den gamla passen. Glada och nöjda går vi ut med två nya pass och jag tänker tyst för mig själv. "Tjoho vilken tur jag hade, jag måste börja skärpa mig".

När man är sju år får man skriva sitt namn, jag dör så charmigt!