Det var mindre vackert då lillasyster vaknar och kräks mitt i natten på hotellet. Jag bär henne till badrummet och det spelar ingen roll om hennes illaluktande maginnehåll hamnar på mina ben och fötter. Jag tänker på den där kvinnan som var/är höggravid som jag hade ett inre samtal med. Det är det här jag talade om. Mitt barn gråter, skakar och är förtvivlad. Att hon kräks på mig är en petitess och jag talar lugnt med henne. Jag gör allt för mitt barn som alla föräldrar gör. Hon duschar går till sängs och jag städar. Tvättar lakan, golv och väggar. Tar en egen mindre dusch och sätter mig på säng kanten. Där sitter jag i över en timme och väntar på att hinna vara med. Trött somnar jag in och hoppas att min lilla fina tjej ska slippa plågas mer.
På morgonen får hon i sig lite frukost, tappar färgen igen men vi tar oss till rummet och hon återhämtat sig. Vi inser att Astrid Lindgrens värld kommer inte bli av, vi vill inte chansa att vi andra ligger i magsjuka imorgon. Nu är vi hemma och 346mil har vi rest än så länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar