söndag 13 juni 2010

Maktlös

9 dagar kvar innan semestern börjar. Sju långa härliga veckor eller som det känns just nu sju långa plågsamma veckor utav, gnäll, skrik, tjat, babbel, gråt och jävulskap.

Våra barn eller man kan säga "Hans" barn verkar ha en allergisk reaktion mot bil åkande. Dom skriker, ska ha olika saker, gråter, gnäller, sparkar i sätet, gråter igen dom gör vad fan som helst utom att slappna utav.
Att vi är så trögfattade att vi inte inser efter 4år som föräldrar att våra eller jag menar Hans barn somnar ALDRIG i bilen. Igår åkte vi på motorväg, lugnt och drog ut på tiden, tog en extra sväng och ändå var det skrik och panik in i det sissta.
I kväll var det bara skrik och panik helatiden.

Att storasyster har komit in i en jobbig sovperiod igen gör det inte heller bättre. Hon klättrar ner från sängen, gråter, vill inte sova, är rädd, ledsen och allt är fel.
Detta triggar verkligen mig. Jag har så svårt att vara intresserad till varför hon inte lägga sig och sover?
Det är ju för fan det enda jag vill göra. Det triggar mig för hon tar min enda lilla "egen tid" jag kan få.
Men allt går i perioder. En granne som har en dotter i samma ålder lättade sitt hjärta och berättade hur hon inte kännde igen sitt eget barn. Man kan verkligen bli mörkrädd, utmanad och ledsen. Det är då det är viktigt att ha en god vän eller granne som lyssnar och stöttar. Man kan verkligen känns sig ensammen och maktlös som förälder.
Eller?
KRAM/V

2 kommentarer:

SunnyRainBow sa...

Hej Veronica !

Jag förstår hur du känner och vet hur det är att inte få ha sin "egen tid" på kvällen, den lilla egna tiden som är så oerhört viktigt för att man ska orka vara en bra förälder. Och det här med skrikiga, gapiga, gnälliga barn. Jag VET hur jävla jobbigt, frustrerande och hemskt det är att vara mitt i det, Tuva är inne i en sån period nu att man ibland tror man ska bli tokig rent ut sagt, men man fixar det ändå, jag menar vad har man för val ? Man är som tur är starkare än man tror och vi får tänka som så att det som inte dödar det härdar. ;-) Kram på dig /Linda.

Anonym sa...

Det värmer att höra!/V