Det finns ett uttryck som låter:
"De värsta barnen är förskolellärarnas barn"
Jag börjar verkligen tappa greppet över hur jag ska hantera vår situation med vår vilje starka 4åring. Att arbeta inom förskola borde ju vara en fördel. Man vet vad som är rätt eller fel. Men det är just det. Jag blir så rädd när jag gör samma sak som alla andra föräldrar. Kommer jag förstöra mitt barn? Kommer jag stälpa istället för att hjälpa?
Vi föräldrar pratar sönder våra barn, ger för mycket information, berättar hur vi känner och tänker. Vi vill ha dialog, lyssna in och vill ge lagomt med ansvar. Vi vet att barn kan och vill. Vi respekterar barnen och deras ideer.
Men jag når inte fram. Hon lyssnar inte, springer iväg och "rymmer". Kastar saker för att man säger nej.
Slåss och säger:
- Då tänker jag kasta sönder den här, då tänker jag springa iväg, då tänker jag...
helatiden är hon arg.
Det som gör mig mest ledsen är att jag ser hur hon mår dåligt efteråt när hon har sprungit iväg. Hon hon får skuld över att hon har gjort fel.
Jag känner mig helt maktlös och står och tittar på hur hon pendlar mellan ilska och skuld. Ilska för att det blir en motgång och skulden för att hon inte kan hantera motgången och ilskan.
Hur ska jag nå fram? Hur ska vi som mamma och pappa kunna få ett gemensamt synsätt/förhållningsätt?
Vi vill som alla andra föräldrar gör det bästa för vårt barn. Men hur vet man att man gör det bästa för just sitt barn?
Kram V
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar