Babbel

Jag har alltid get min Kärlek Johan skulden för att vår dotter babblar i ett. När Johan har något spännande berätta kan man få kämpa för att få delta eller helt enkelt vänta tills han drar efter andan.

Ingen av dem klarar utav att vänta på sin tur eller lyssna vad andra säger. Men nu har jag börjat fundera om även jag har ett finger med i spelet?

Min mamma är välkänd för att prata för sig själv högt. Vi talar om att varje tanke måste ut genom munnen:

- Ja då ska vi se, jag tar fram tre tallrikar och tar dom här glasen. Eller det kanske vore bättre att ta dem här?

Men idag hände det. Jag hör mig säga:

- Nu ska vi se, vilket nr har vi på tvättnyckel? Kan det vara den här? Nej... men den här då?

- Maaaama.

- Mamma

- mamma kan jag vara här?

- Men tyst jag hör inte vad jag tänker!?!

Där var det! Jag måste säga mina tankar för att höra mig själv. Jag hör inte mina tankar för det tjatas iett om allt.

Där jag är, där finns det två små tjejer som babblar i ett. Att lillan är som en pappegoja underlättar inte.

Frågan är då. Har min mamma varit tvungen att höra sina egna tankar för någon störde henne? Att hon sedan fastnade i det hela är ju en annan historia.

Är det så att jag också var en babbel unge? Nej jag har svårt att tro det. Jag var lugn, harmonisk och alltid glad. Eller kanske inte?

Det tar på krafterna att alltid ha någon som vill dig något.

Idag fick storasyster prova sina egna vingar och gick själv över till granngården. Det hela slutade med att hon rymde, lyssnade inte när hon skulle gå hem och fick "utegångs förbud". Det här var ett smakprov utav som komma skall som tonårsföräldrar. Änn hinner jag springa i kapp henne. Ännu en anledning till att träna inför tjejmilen som jag ska delta i september.

Kram V