Attityd

Är det så att man alltid ser sina egna dåliga sidor i sina barn? Eller kan det vara så att man har svårt att se sina egna bra sidor?

Min trött och långsinthet är svåra att dölja. Men jag ska sträcka på ryggen och säga till er andra trötta/långsinta personer. Det går att jobba bort. Ialla fall lära sig att hantera det på ett bra sätt.

Lillan är arg, sur, upprörd, irriterad, frustrerad och villig till att bli självständig. Det hela resulterar i att det låter:
- Neeeeeej Mamma!!!
- Kan själv mamma!!!
- Jag ska!!!

Det är inte så lätt att vara tålmodig och låta sin tvååring utveckla sitt jag, när man står där med nycklarna och vill låsa upp ytterdörren snabbt innan man pinkar på sig. Det slutar med att jag hälper till och Lillan ligger i en hög, gråter och skriker sitt mantra:
-Neeeeeeej Mamma! Jag kan! Inte Mamma, jag ska!

För att inte tala om när hon verkligen tror att hon kan spänna fast sitt bilbälte!?! Jag har bara lust att skrika:
- Hallå!?! Inte ens de flesta vuxna fixar det här!?! Sluta du kan inte!

Men nej, där står jag små ler och vi hjälpsåt. Naturligtvis kan hon spännabältet, jag var mest ivägen om du frågade henne.

Det hela gör det inte lättare att Lillan är så morgontrött. Det har hon alltid varit, vilket är skönt för oss vuxna, men hon vill vara ifred och vakna i sin takt vilket kan vara svårt på vardagarna. Att vara ifred är nog viktigast, det kan vara svårt när hela familjen redan har varit vakna i två timmar och har komit igång. Imorse smällde hon i dörrar, skrek till sin storasysster:

- Stopp i Lagen! och blev sur när hon gick förbi.

Jag tittade på kärleken och vi log. Är det en förvarning om vad som komma skall eller kan man göra bort tonårsprovet som tvååring? Vi är välmedvetna om att detta bara är en lite förvarning.
Kram V