En sjuåring i huset.

Okej, jag håller med alla föregående talare. När barnen börjar skolan händer något. Likt vatten har jag svårt att behålla min sjuåring i min hand. Nyss ljudande hon sakta de fonetiska ljud. Idag sätter hon ihop ljuden och bildar ord. Hon använder vuxna fraser som" hur var det på jobbet idag"? Hon ser samband och förstår att allt är inte svart eller vitt. I nästa stund bryter hon ihop och kan inte förstå att man kan inte vara vaken hela natten eller att allt har ett slut, för att inte tala om att komma först.

Likt en fjäril fladdrar hon iväg och springer på sina små ben. stadigt och säkert landar hon på blomman men lika kvickt flyger iväg till nästa. ibland kommer hon hem och fyller på med näring och kärlek, då jag inser att hon har för korta byxor för hon har växt fortare än jag han se. Jag köper nya men får höra att jag inte har någon smak och hon vägrat använda dem. Hon skapar en identitet och lägger sitt livspussel. Jag fångar upp, torkar en tår, förklarar och peppar. Hon kastar sig på sängen och gråter.

Hon cyklar runt i området i de varma vår kvällarna och ber om att få upptäcka världen men jag säger nej för jag är inte redo. Livet ligger framför henne, det ljusa håret är lika vild som hennes själv. Otålig på att få uppleva det okända rusar hon fram hungrig på sin cykel och ber igen om att få vidga sina vyer. Jag tänker att det är nu vi ska bygga en bro mellan oss. Jag går ut på bron och frågar om hon är villig till att mötas. Hon stampar och hoppar ivrigt fram. Vi samtalar och kommer överens om att gå halva vägen var. Hon jublar och kastar sig runt min midja för det är dit hon når. Min fjäril fladdrar iväg och jag står ensam kvar på bron. Hennes vingar glänser och jag står kvar så länge jag kan se henne.

Jag inser att det här är början till en ny tid för oss. Vi kommer ses igen på bron. Det är nu mitt jobb som förälder börjar på allvar.