5-års kalas

En varm liten mjuk kropp lägger sig bredvid mig i min säng. Jag känner hur hon tittar på mig, jag smygtittar utan att bli upptäckt. Hon ligger där med sitt bruna lockiga hår och gröna ögon och tittar på mig.
Pick pick hon slår sitt lilla pekfinger på min näsa. Hon pickar igen och jag tittar upp och ler. Hon rynkar på ögonbrynen och ögonen blir mörka.
- varför sjunger ni inte för mig!?!
- åååå jo, idag är det inte din födelsedag, det är din kalasdag. På måndag ska vi sjunga för dig.
- jaahaa säger hon och ler.

Lillan har blivit stor och cyklar snart själv. Om ett år drygt har vi bara skolbarn här hemma.

Som mamma håller jag på med att ringa olika läkare, bollar med remisser, bråkar med rektor och bitr rektor. Skolan är full med barn och för få lärare. För lite lek och för mycket undervisning.
Ingen verkar vilja göra en riktig hälso undersökning på vår dotter. Skolan klagar över att hon kämpar men är otroligt trött, kny. Oblek. Vi ser det och fyller på med födointag var tredje timmer och det funkar bättre. jag blundar och ber till Gud att hennes tänder inte tar skada igen. Jag har insett att min karriär och pension ligger på is, på obestämd tid.

Det låter tungt och sorgligt vilket det är ibland. Inget smärtar mer än när ens barn far illa. Men just nu känns allt okej.