Föräldrars kamp

Den lilla handen, så varm och full av liv. Den lilla handen nästan drunknar i min, den lilla anden så varm och len och nu ligger den där slappt och kallsvettig. Maktlösheten sköljer över mig och pressar fram små svett pärlor på min panna. Jag ler och söker ögonkontakt med de trötta små ögonen som annars är så glada. Paniken pressar jag ner och mina öron bränner av oro. Jag hör mig tala lugnt men mitt hjärta slår så hårt att det susar i öronen, allt sväljer jag ner för jag ska vara stark vi ska klara det här, du och jag, det finns ingen annan utväg...

Det var så jag upplevde det för tre års sedan när vi hamnade i sjukhuskarusellen. Det skulle ta oss tre år att komma ut på andra sidan. Vägen dit har varit lång, svår och krokig. Idag går mina tankar, kärlek till vänner som står där jag/vi var för tre år sedan. ❤️