Markfolket vet bäst

Jag går ofta och funderar på saker och ting. Inte helt ovanligt men oftast berör det något som pågår runt mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men nått stör mig i ämnet. Detta är inte ovanligt utan de flesta har något som det går och funderar på. Men för mig stannar det liksom inte där. Efter att ha vridit och vänt på problemet så finner jag ofta ett slags citat, det bara kommer till mig och kanske har det redan skrivits men för mig ett avgörande för mitt funderande och en slags punkt för det som jag har upplevt. 

Den här veckan har jag fått mycket beröm på olika sätt genom mitt yrke. Jätte kul och kanske det många saknar mest i sitt arbete. Att få beröm och uppmärksamhet kan även skapa avundsjuka hos andra, eller en känsla av att hamna på en pedistal utan att bett om det. Det här kan jag nog leva med men det som stör mig är att jag hamnar i situationer där jag förväntas bidra och jag har ett eget behov av att bli påfylld. Jag kanske även anser att ingen kan fylla på mig... Jag började inse att även jag själv hade satt mig på en pedistal, så det var bara att hoppa ner och då insåg jag vad allt handlade om:

"Berömmelsen är redan förlorad när du anser dig för mer än andra."

Skönt att vara nere på marken igen!