Besvikelsen firas

Du vet när man äntligen har tagit sig i kragen. Kämpat och slitit. Bestämt att det är det här jag tror på och man har ett mål med det man gör. Så var det för mig tills jag insåg att jag skulle snubbla på mållinjen. 

Sedan jag sprang tjejmilen första gången för tre år sedan har jag velat springa midnattsloppet men har alltid varit för otränad. Förra året bestämde jag mig och anmälde mig till årets lopp. Under hela året har jag prioriterat träning och rörelse mer än jag brukar. Ett diskbråck tog bort målet, i smyg hoppades jag och tränade lite för att kunna springa. Tre timmar innan start inser jag att det kommer aldrig gå.

Jag firar för att jag blir så besviken för ett lopp, det är något nytt för mig som alltid har undvikt träning. Jag firar för att jag börja bli den jag vill vara ang träning, jag är värd att ta tid till träning, jag har rätt till att ta hand om mig och min kropp. Jag är lila värdefull som alla andra, jag gör det här för att jag vill...

Tjejmilen börjar närma sig och nya skorna beställda...