Sommarfamiljer

Jag hör det från grannarna, vänner, i kön på Ica, i lekparken, på stranden, det bubblar över och sprakar. Jag känner igen det från mig själv. Små barnsföräldrarna kämpar med att hålla ihop och behålla tålamodet. De små varelserna hoppar runt föräldrarnas trötta fötter och suger ut varje liten energi droppe de försöker spara på. Föräldrar biter ihop, håller ut, sätter gränser och fyra timmar senare äter familjen ändå glass för tredje gången för idag. 

Föräldrar känner sig misslyckade och ensamma, barnen vill muntra upp och erbjuder ännu mer energi. Föräldrar börjar tappa hoppet och argumenterar sinns emellan för att få egen tid. 

Vad är det som händer? Varför sliter de svenska somrarna så hårt på våra familjer? Är det att semester har fått en annan innebörd, semester innebär att springa efter någon annan och hitta balansen mellan olika behov hos stora och små? 

Är det att vi har en förhoppning om att kunna leva lyckliga i fyra veckor?

Vi ska inte bara vara lyckliga utan även hinna med allt vi inte annars gör, för vi kan ju inte säga att vi bara har varit hemma hela sommaren?

Det är inte lätt att vara en lycklig förälder. Det är lättare att vara en lycklig förälder om man kan inse och acceptera det blir inte alltid som man har tänkt sig, men är ändå villig till att mötas. 

Det här är vår första sommar som familjens behov liknar varandras och det är lättare att mötas.