Varje år blir jag lika förvånad och överrumplad över hur mycket skolavslutning berör mig. Vad är det som gör att många fäller en tår och många känslor bubblar inom oss? Är det insikten av att livet bara rullar på varken om vi vill eller inte? Man minns sin egna avslutning och alla sommarlov som har gått förbi en. Alla upplevelser som blir till minnen och omöjliga att få uppleva igen. Hur man inser att livet går snabbare än man hade räknat med. Är det känslan av att tiden rår man inte på och den går inte att stoppa. Hur inget är förevigt och hur mycket man älskar sina barn. Hur barnen sakta glider ur ens hand och jag allt mer får stå på sidan om och se på. Jag njuter och försöker än en gång stanna tiden. Jag suckar och inser att jag har barnen till låns. Snart kan jag inte bestämma att vi ska ses varje dag, läsa bok, bada eller hänga ihop. Snart bestämmer de själva. Fast lillasyster sa igår kväll med tårar i ögonen att hon aldrig ska bli stor och flytta hemifrån! Ska påminna henne om det sen....
Idag var även faster Åsa och lillkusinen med på skolavslutningen. Farfar kom även en sväng. Tjejerna hängde med faster medans vi jobbade några timmar.
Det blev ett spontan foto av Emilias tjejgäng som hon brukar hänga med. En av tjejerna saknades dock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar