Tandfeen

Storasysters sjukdom påverkade även hennes aptit vilket resulterade i att hon fick äta när hon ville, lite och ofta. Alla besök och nålstick kompenserades med glass från personalen. Alla ville henne väl, men hon fick två rejäla hål och tänder behövdes tas bort.

Mitt mammahjärta och föräldrar samvete har plågat mig många timmar, tänk om... Skulle det inte hade blivit... Om jag bara hade... Om jag bara tänk...

Första tanden gick bra att dra ut, hon hade ont och det fanns en inflammation. Andra tanden gick vi på 5 besök, ena gången tog hon sprutan men ångrade sig och ville inte gapa. Vi lämnade tandläkaren med bedövning och den onda tanden kvar och en remiss till special tandläk i stan.

Där skulle hon få medicin för att bli lugn. Mycket riktigt såg hon både färger och händer framför sig. Hon skulle prompt prova stå upp för hon hade hört att hon kunde på dålig balans , vilket hon bekräftade. Det var svårt att stå, ingreppet går snabbt, men hon är tydlig med att hon inte vill, för mig blir det ett dramatiskt ögonblick. Om jag bara hade så skulle hon inte behöva, hur kan jag låta hon få uppleva det här?

Nu är vi återhämtade och jag lever på hennes egna reflektion:
Om jag ska till tandläk igen så vill jag gå dit igen.
Jaha, varför det?
Jo, för jag minns ju inget, inte ens sticket minns jag.
Puuuu vad skönt att höra