Ett år kan vara så långt men ändå så kort

Under det år som har flygit, plågats och njutits utav har vi lämnat mycket bakom oss. Småbarns tiden känns förgången. Blöjor, nappar och välling flyttade ut och lämnade oss. De vaknande nätterna blir färre och färre. Det är lillasyster som mardrömmar men väldigt sälla nattskräck och drömmarna håller inte i sig lika länge. Lilla syster kommer alltid vara lillasyster och minst. Men hon är inte så liten längre.

Lägenheten lämnade vi och skaffade hus Juli 2012. Ett hus vid skogen och närheten till bad. Ett kök är på väg ut och vi njuter av att ha tomt, skog, bär och lek i vår vardag.

Storasyster fick en tuff höst och vinter 2012. Förutom alla normala influensa och sjukdomar så hamnade vi på Astrid lingrens med diagnos Hjärnhinneinflammation. Hon hade en lång återhämtnings tid framför sig. Minst 6månader. Hon kämpade på och blev väldigt trött helt plötsligt. Efter jullovet han jag arbeta 2 timmar då telefonen ringer och lilla syster har skadat benet, gips i två veckor. Flertal sprickor i foten.

Vi föräldrar vet inte om vi ska skratta eller gråta.  Storasyster mår inte bra, lillasyster har sin egna utvecklingsfas, vi jobbar, pluggar och försöker ro båten så att den inte sjunker. Vi lyckas rida ut stormen och äntligen kan vi njuta av våren, huset och alla är friska. Efter 7 långa mörka och trötta månader så njuter jag.

De värsta månaderna i mitt vuxna liv som förälder. Allt är relativt, tidigare tyckte jag att förskylningar, feber och andra barnsjukdomar var påfrestande, men i min värd är det sjukdomar som har ett slut. En sjukdom som har ett slut är en fantastisk sjukdom. Det tänker jag ta med mig efter vår tunga höst och vinter. Nu är det sommar, friska barn, en man jag fortfarande älskar och semester är på ingång. Skolan är halvägs och jag har har klarat mig igenom alla prov och tentor trotts stormen.