Det har funnits stunder då jag har tvivlat, oroat mig och funderat om de ens skulle hjälpa den andre i nöd. Genom förskola och skola har pedagoger beskrivit en bild som vi har fått se på semestern men väldigt sällan i vardagen.
Lillasyster har tampas med mindrevärdighets komplex och storasyster med att behöva sätta sina behov åt sidan. Det har varit som hund och katt. Det den ena har älskar hatar den andre. Orättvisorna har haglat och plågat med att de behöver olika men det ska ändå vara rättvist. Vem ska sitta var, äta vad, få lika, komma först, förra gången. Lillasyster har äntligen släppt behovet av att tvinga sig att äta lakrits bara för att. Storasyster kan välja det hon behöver/tycker om trotts att det kommer sluta med att de har olika glassar i handen.
Äntligen är den dagen här. Den bara kom rakt in i vardagen.
Svepande som en varm sommarvind. Den smeker så lätt och försiktigt och nästan oberört, men lämnar efter sig en känsla av värme, kärlek och hopp.
Hopp om att vi gav dem rätt förutsättningar för att hitta kärleken. Vi stod kvar, höll ut, lyssnade och satte ramar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar