Min Kärlek

Med en påskpresent till fröknarna tågade vi glatt till förskolan idag. Storasyster har fått en ny morgonrutin, det ska skapas/pysslas. Det betyder att när vi ska "gå" bör medelas minst 30 min innan vi MÅSTE gå. Som idag, jag klev upp 08.00 och vi behöver gå ca 08.30. Så när jag gick upp sa jag:

- Hej! Är det bra? Du vi ska gå snart.

- Va!?! Nääää mamma du inga byxor på dig...

- Nej det har du rätt i. Men om du har något du ska göra innan vi går så gör det nu.

- Jaha.

Lillan är glad och älskar att plocka och äta små sten. Hon har dem i munnen och spottar ut, tar en ny och spottar ut, om hon fortsätter så här så lär hon har rengjort varje sten lagomt till midsommar.

Tre nätter i rad vaknar hon efter ca två timmar och gråter. Inget hjälper, vill inte bli buren, ingen mat/vatten. Det enda som hjälper är alvedon, vi antar att hon har ont. Men det känns inte bra att ge henne alvedon då och då. Men samtidigt varför ska hon ha "ont" om det nu blir bättre med smärtstillande?

Jag tror som vanligt tänderna...

Han gör mig varm, glad och pirrig. Han är sjukt rolig och har bra tankar. Han får mig att bli nyfiken på han som person och jag vill veta mer hur han tänker. Han vågar visa sitt inre för mig och gör mig rörd. Jag visa hur mycket han betyder för mig och han vet att jag veta. Han är mitt allt och jag ska snart få ha honom för mig själv. Två dagar och två nätter är han min. Min Kärlek och Sambo.

På torsdag åker vi till Helsingfors. Farmor och Farfar tar över det "sjunkade" skeppet. Nåja så farligt är det nog inte. Heltplötsligt känns 2 nätter utan barn som en fis i rymden, en axelryckning, peace of cake när vi har en tidigare erfarenhet att lämna dem i 3 nätter. Fråga vilken föräder som helst som "bara" har lämnat en natt eller ingen, för dem är två nätter en evighet!

Kram V