It takes a by to raise a child

Blogg är troligtvis helt ute. Eller det kanske finns bloggar, kanske matbloggar och annat som kan vara aktuellt? Instagram tog över. Allt skulle gå snabbare, enklare och roligare. Idag måste jag fråga om det är okej att lägga ut bilder på storasyster som är 19år och lillasyster som är 17år. Kanske skulle jag ha gjort det även när de var små, inte frågat men funderat? Jag har inte varit helt ovetande eller vårdslös när jag tittar tillbaka. Men idag kan de läsa allt, om de hittar denna blogg. Visst har jag skrivit om det tunga och svåra ämnen som förälder har, men även om det fina och fantastiska. Livet i sin enkelhet. Det går inte att undgå hur trött jag verkar ha varit.... Hahah. Det är ändå magiskt att våra små tjejer har vuxit och blivit fantastiska unga vuxna. Nu börjar deras egna livsresa. 

Hur ska man sammanfatta de senaste åren. Jag älskade småbarnsåren, och när de blev större, tog hem kompisar, spela svårare spel och fler resor/utflykter. Det smärtsamma som förälder är att man är så beroende av vilka lärare, släktingar, kompisar och andra vuxna de möter. Kommer samhället och dessa stöttepelare bidra till mitt barns bästa? Om de inte möter det goda kommer de ha kraft att lämna? 

Unga vuxna är något magiskt. Man får glänta på dörren till deras värld, titta in och vara med. Se hur de är modiga och provar sina vingar. Jag är sååååå enormt tacksam över alla som har funnits för mina barn. De är mitt allt. ♥️ Tack.

Tonåringar

Storasyster växer så det knakar både själsligt och på längden. Nu är hon lägre än mig, oftast klokare och fick högsta poäng på intagningsprovet. 

Lillasystet är charmigare än någonsin. Som förälder går en dröm i uppfyllelse när syskonbråken blir färre och man hör hur de skrattar och umgås. 

våren 2021

I april 2021 träffas vi fortfarande ute och vi påbörjar ommålning av hus och uterum.

Nu är det tvärtom

Sportlovet 2021 var fantastiskt och magiskt.

Att våra fantastiska tjejer fyller 13 och 15år i år är både förundrade och nervkittlande. För bara tre år sedan fanns det ett behov som förälder att få paus, återhämtning och reflektion. Sakta med säkert har det behovet försvunnit. Barnen tar eget ansvar. Ställa fram frukost, se över dagen hämtning - lämning, mellis, tvätta små kroppar, tjata, plocka upp/bort/fram, borsta hår, fläta hår. Allt sker av sig själv. Behovet att vara ensam, återhämtning få tala till punkt är bort. 

Jag har inte behovet att vara utan mina små hjärtan. Nu har de behov att vara borta från mig. Nu är det tvärtom och jag ska respektera deras behov som de respekterar mina, även om jag alltid saknar dem. Jag kommer vara kvar, stå stilla med öppna armar, för när det behöver finns jag alltid här. 

Året alla över 3år kommer minnas

Spanskan sjukan bröt ut 1920 och Covid19 startade 2019 men blev verkligt för de flesta 2020. Vi var i Kapverde på sportlovet 2020 med "Kapverde familjen" som vi kallar dem. En parantes, men det är en familj vi mötte 2018 på Kapverde som bor i Stockholm och förblev våra vänner.

När vi lämnar Kapverde pratar vi om viruset som har börjar sprida sig, men verkar vara i andra länder och jag min optimist lyssnar med ett hälft öra.

Vi kommer hem till Sverige med alla andra från alperna. Sverige blir lika påverkad som alla andra länder, framför allt Stockholm.

Det blir ett högt tryck på skolor,omsorg och förskolor men framförallt vården. I april är alla enade och tar sitt ansvar. Jag sitter i allt fler möten där barn far illa och socialtjänst påtalar att skolan blir ännu viktigare för barnen. Lärare börjar tappa fotfästet i maj och är helt slutkörda. Alla biter ihop i hopp om att efter sommaren är allt som vanligt. Sommaren kommer. Gröna Lund är stängt, inga konsert inga större arremang är i gång. Stränderna är ändå fulla av människor. Vi införskaffar padelboard och en kanot, uppblåsbar.

Det blir en resa till Älvsbyn med viss avstånd och för första gången bor vi inte hos mormor.

Vi campar och har en fin sommar. Vi umgås och blir tajta som familj. Vad mer kan man önska sig? 

Så kom den där dagen

Det har funnits stunder då jag har tvivlat, oroat mig och funderat om de ens skulle hjälpa den andre i nöd. Genom förskola och skola har pedagoger beskrivit en bild som vi har fått se på semestern men väldigt sällan i vardagen.

Lillasyster har tampas med mindrevärdighets komplex och storasyster med att behöva sätta sina behov åt sidan. Det har varit som hund och katt. Det den ena har älskar hatar den andre. Orättvisorna har haglat och plågat med att de behöver olika men det ska ändå vara rättvist. Vem ska sitta var, äta vad, få lika, komma först, förra gången.  Lillasyster har äntligen släppt behovet av att tvinga sig att äta lakrits bara för att. Storasyster kan välja det hon behöver/tycker om trotts att det kommer sluta med att de har olika glassar i handen. 

Äntligen är den dagen här. Den bara kom rakt in i vardagen.

 Svepande som en varm sommarvind. Den smeker så lätt och försiktigt och nästan oberört, men lämnar efter sig en känsla av värme, kärlek och hopp. 

Hopp om att vi gav dem rätt förutsättningar för att hitta kärleken. Vi stod kvar, höll ut, lyssnade och satte ramar. 

Här och Nu

Lillasyster har fortfarande sitt morrande kvar, likt hennes charm. Här med Duni och har nu ridit varje tisdag i 1,5 år

Att leva här och nu var ett mantra när barnen var små. Då hade en dag allt. Bråk, skratt, gråt utveckling, uppgivenhet, styrka och hopp. Nu är dagarna mer stabila och innehåller inte alla känslor på en dag. Storasyster lika fin, klok och underhållande som alltid.

Att leva här och nu idag med två fantastiska flickor är underbart. Jag skulle vilja dra i handbromsen. Låsa in oss och kasta bort nyckeln. Det är läskigt att de ska möta den stora världen, bli sårad och möta människor som inte alltid vill väl. Vi ska finnas där, räcka ut en hand ställa nyfikna frågor, umgås, peppa. Vi ska göra allt för er. ❤️